When I die
Will I go?
Hope there's someone who'll set my heart free
Nice to hold
When I'm tired.."
Ja, ni vet ju hur det ligger till med morfar. Han ligger fortfarande kvar på sjukhuset och vi har hälsat på honom varje dag. Jag har suttit på sängkanten och försökt få honom att prata, få honom att förstå. Det är långt ifrån alla ord som når fram men det som har tröstat oss alla är att han inte visat några tecken på att han förstår vad som händer eller vart han är. Han mår inte dåligt eller har ont någonstans.
I eftermiddags så ringde det en sköterska och berättade att det kommer komma ett vårdteam imorgon som vi ska få träffa och sätta upp en vårdplan för honom. Som det är just nu så går det inte att ta hem honom igen. Mormor är en liten kvinna som inte orkar med honom, ramlar han så kan hon inte hjälpa honom upp. Så det bästa vore om han får komma in på något vårdhem, då helst också i Matfors där mormor bor.
När mamma kom hem efter jobbet så bestämde vi oss för att åka och hälsa på honom för att se hur han mår. Men mest ville vi försäkra oss om att vi gör det rätta beslutet imorgon, det bästa vi kan för både honom och mormor. När vi kom dit så hade han klätt på sig och till och med ätit. Han satt på sängkanten och såg väldigt förvånad över att vi kom, som om han inte trodde det var sant. Därefter fick jag se och höra honom säga saker som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle få vara med om. Det var så otroligt hemskt och det gjorde verkligen ont i hjärtat.
Han förstod nu att han inte var hemma, hittills har han trott det. Han var så ledsen, bad om ursäkt och frågade vad han hade gjort fel. Vi förstod först inte vad han menade. Men det visade sig att han var övertygad om att vi skickat honom dit för att vi inte tyckte om honom längre och vi ville slippa honom. Att han hade gjort något dumt. Han grät och sa att det var så virrigt i huvudet på honom att han inte visste om han hade gjort något fel för att hamna där. Han minns inte de tidigare dagarna om vad som hänt, eller att vi varit där. Han trodde att vi skulle lämna honom där. Hela tiden frågade han vad han gjort, tyckte inte mormor om honom längre? Jag satt bredvid honom på sängen, med hans hand i min och hade så ont i magen och en klump i halsen. Hur kunde han tro det? Vi älskar ju honom, så otroligt mycket. Han grät hela tiden och såg på oss med så bedjande ögen, såg nästan lite panikslagen ut.
Tillslut hade vi övertyga honom om att vi älskade honom och att han inte alls gjort något fel. Men att han måste vara kvar tills docktorn visste vad som var fel på honom. Vi lovade honom att vi skulle komma tillbaka redan nästa dag och att mormor också skulle följa med, vi kramades och så gick vi.
När vi kom ner till bilen så insåg ju både jag och mamma att vi förmodligen kommer få gå igenom exakt samma sak imorgon när vi kommer tillbaka. Han hade säkert redan glömt att vi varit där och satt säkert och var rädd att vi inte skulle komma tillbaka. Att vi lämnat honom där för att vi inte tyckte om honom längre. Det här är en man som jag aldrig sett gråta och som aldrig har sagt att han att han tycker om en. Det har jag vetat ändå, han har visat det på andra sätt.
Vad är det rätta beslutet? Hur för man för att han aldrig ska känna så igen? Det finns nog inget svar på det, utan det får tiden visa. Men en sak är säkert, han ska aldrig aldrig behöva känna så när jag är hos honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar