we get on

Hallå mina älsklingar!
Den här irriterande, obehagliga och uppgivna känslan har letat sig in och satt sig som sten i mitt bröst.
ni har säkert känt så nån gång? det har vi nog alla. det känns som att jag inte orkar mer, som att det inte finns en mening med nånting som att det inte är värt längre. för vad för gott kan komma utav det här.

Jag har gått sjukskriven i över 11 månader nu. vem vill anställa någon efter en så lång sjukskrivning?
Jag hade storartade planer för mitt liv efter studenten, jag skulle säsonga på vintrarna och se världen på höstarna, jag skulle arbeta endast så mycket att jag klarade av att resa och vara borta länge. Jag tänkte att vid 20 års ålder borde jag ha listat ut vad jag vill bli. ambulanssjuksköterska, officer, polis, människorättsaktivist, fotograf, psykolog. många är grenarna. vissa av dem får jag slå bort då det inte längre finns en fysisk möjlighet. armen kommer bli bättre, men hur ställer man om från total uppgivenhet till att åter igen få tillbaks livslusten? jag brukade aldrig sitta still en minut, jag var alltid på väg någonstans och gjorde ena tokiga saken efter den andra. Hur kan jag bli sugen på livet igen efter det här? mitt liv känns som ett totalt misslyckande för tillfället. fan. jag som skulle åstadkomma så mycket..

11 dar till operationen och jag har nu börjat äta piller i förberedande syfte.
en vecka på sjukhus väntar efter operationen. jag ska fira all helgona på sjukhuset. yeaheeeey..
sedan väntar 3 månaders helvete. 3!!! läkaren ska kapa allt som sitter fast som inte ska sitta fast. han kommer lämna ett stort öppet sår därinne som inte får växa fast därför måste jag röra armen hela tiden, men då det är ett öppet sår kommer det göra fruktansvärt ont. läkare brukar bädda in obehagliga sanningar i vadd, så om det är vadhan gjort denna gång undrar jag hur jag ska greja detta. ni vet ju jag och smärta. ..
jag tänker. jag klarar ju mig nu. jag har inte så värst ont och jag fungerar i samhället. är det värt det?
jag kan inte göra det jag älskar mest. skjuta, åka skidor, cykla, paddla. men är det värt?
jag vet jag kommer ångra mig om jag inte gör den och det är därför som jag ska göra den.
men jag kommer också ångra mig om jag tappar känseln och rörligheten i armen om smärtan blir värre. för jag klarar ju mig nu..

jag tänkte bara få ur mig all skit, detta är det jag funderar på. jag har ju som 24 timmar varje dag då jag inte gör något annat förutom att tänka..

till något annat. myyyyyyycket roligare. imorn åker hela rovaklanen till boden för min favoritfarbrors 50 års fest. det blir kul! ett härligt avbrott i vardagen. :)
vi har 3 dec snö och vissa har redan tagit fram skidorna. jag vill också :)

hoppas ni har det bra älskar er!!