Är det bara för mig som tiden verkar gå så jäkla snabbt? Tiden bara rinner iväg och ingenting händer. Det där har jag föresten funderat en hel del på. Jag har ju haft mina bittra perioder och ibland har allt verkligen känts som skit. Men jag har som sagt funderat endel, vems fel det är att jag sitter i den här situationen. Vems fel är det att jag är bitter? Det kan verka som om det vore en enkel slutsats, men tji där tar ni fel. Det har tagit ganska lång tid att komma fram till svaret och nu tror jag att jag har det.
Jag hade en plan, som det flesta har. Min var att ta mig ifrån stan, utbilda mig, ha roligt, lära mig nya saker, hitta mig själv och vad jag ville göra. Festa, träffa nya människor och bygga upp mitt egna liv.
Början på den planen gick hur bra som helst. Jag hamnade på en utbildning som passade mig perfekt, fick kompisar som kommer finnas med resten av mitt liv. Ja, det festades en hel massa och det var verkligen bitvis ett äventyr. Men någonstans där på vägen så kom jag på mig själv att tveka. Vad det här verkligen det jag ville? Det var en hel del som sade emot det och helt plötsligt så var jag säker. Många erfarenheter rikare, så tog jag iallafall med mig det jag lärt mig och bestämde att jag behövde göra något helt annat, medans jag funderade på vad nästa steg skulle bli. Ja, slutet på historien vet ni. Och även den här gången lärde jag mig väldigt mycket, jag hade fantastiskt roligt och jag fick vänner för livet.
Men varför sitter jag då här, dag ut och dag in och är bitter? Jo, det gick ju inte alls som jag hade tänkt. Jag slutade som arbetslös och utbränd. Det ingick inte i min masterplan. Men nu när det har gått ett bra tag och alla nätter jag suttit vaken och funderat, så har jag kommit på det. Det är livet och livet kommer aldrig någonsin bli som vi planerat. Det är ingens fel förutom möjligtvis mitt att jag sitter arbetslös och bitter. Jag hade kunnat tagit ett skitjobb och knegat på. Men jag gjorde inte det, för att jag vet att det inte är vad jag vill göra. Jag har också haft den fantastiska turen att kunna komma hem, vilket naturligtvis också har svidit nå jävulskt. Det är ingen som jag kan skylla på eller för den delen peka ut som den skyldiga för mitt eget misslyckande. För så är det, på sätt och vis är det är misslyckande att jag har det som jag har det. Jag tänker inte längre skylla på den blå regeringen, kommunen, chefer som är jubelidioter, att mitt kontaktnät är för dåligt eller att allt styrs av mygel och båg.
I slutändan så ligger allt hos mig själv och just i den sits som jag är i just nu är det enda som hjälper att bita ihop och för allt i världen aldrig någonsin ge mig! Det enda som står i vägen för hur framtiden ska bli är jag själv och hur jag väljer att göra eller för den delen inte göra.
Det är nu det gäller, jag har sökt tre riktigt jävla bra jobb. Ett på LKAB i Luleå, Polismyndigheten i Umeå och ett tredje idag som VD-assistent i Sundsvall.
Jag vet också att det har tagit ett jävla tag att komma fram till något som egentligen borde varit självklart. Men under tiden har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv, mina begränsningar och styrkor. Nu jävlar kör vi!
Pussar och kärlek,
Viva
